Lina

Bildkälla.

Sa hej till hösten i Fredriksberg genom att umgås med en massa fina människor, spela en fasligt mycket kortspel, äta för många dumlekakor, övernatta i tält på toppen av sveriges sydligaste fjäll, få skavsåren från helvetet & därmed vandra barfota genom skog & sumpmark hela vägen ner dagen därpå, titta på missade tv-program begravda under täcken, nörda wordfeud om & om igen, känna igen sig i varenda en av Melissa Horns låtar & inte minst spendera tid med systern som bor längre bort än nödvändigt.

För vi låg insvepta i täcken under stjärnhimlen & såg tretton stjärnor falla. Det var mörkt ute. Sådär mörkt som det bara kan vara upp i Norrlands skogar. & det enda som hördes var älven som flöt nedanför & Bon Ivers ljuva stämma som så vackert sjöng för oss. & så vill man ju bara att livet ska vara & liksom stanna tiden & inte röra sig mer, någonsin. Men så inser jag ändå, mot min vilja att det faktiskt inte känns likadant som det gjorde för två & ett halvt år sedan. Då vi låg mitt på en av bymarkens stora gator en kall natt i mars & höll på att frysa ihjäl bara för att vi inte ville släppa varandras händer. De där känslorna jag för längesedan fann har sakta börjat tyna bort. & hur mycket jag än vill att de ska stanna kvar & hur rädd det än gör mig att det faktiskt är borta så spelar det liksom ingen roll. De har tydligen redan bestämt sig. Men, det finns en sak som jag fann den där natten i mars som jag hoppas aldrig kommer att försvinna. & det är världens finaste vän.

Är hemma från norr & lyssnar på RHCPs nya, I'm with you.